En tanke.

Det här är något jag har reflekterat över en tid nu, något som man kan vara säker på kommer att hända varje gång. Det jag snackar om är svenskar utomlands. Varje gång man möter en svensk utomland, på chartersemester, på en turistbuss till Oslo, i byn i Århus, varje gång händer samma sak. Bara för att det att vi alla kommer från Sverige och det helt otroliga råkar ske (att man möter en annan svensk utomlands) så är man bästa vänner och man är absolut tvungna, eller vi kan säga att man tycker man är förpliktigad, att prata med den andra svensken och berätta allt om en själv, hur man klipper gräset hemma i förortstrådgården eller visa bilder på ens ungar från plånboken. Jag undrar bara varför? Om vi skulle mött varandra på gatan hemma skulle vi inte bry oss om varandra överhuvudtaget, förstå mig inte fel, man får gärna snacka med en annan svensk utomland, det kan vara trevlig, men när man gör det bara för sakens skull och säger “det här skulle aldrig hända hemma i Sverige, ELLER HUR? HÖHÖH” så är det bara pinsamt, då ska man bara ge fan i det. För när man har pratat om det som alla svenskar hela tiden gör när dom möter någon ny ( Var kommer du från? Vad jobbar du med?) så let’s face it, så har man inte ett skit annat att prata om, för man känner inte varandra överhuvudtaget och har troligtvis inte ett endaste dugg gemensamt förutom det faktum att man är svensk. Och när alla intressanta allmänna frågor är överstökade så har man inget att säga till varandra så sitter man bara och nickar och det blir bara allmänt obekvämt. Det hände ikväll, och det hände i en hiss med en göteborgare i Tunisien, och det hände i Alanya och samma sak på stranden i Rhodos. Nu slår jag handen i bordet, om man inte har något annat att prata om förutom det otroliga sammanträffandet att man råkar komma från samma land på en semesterort där det är mer svenskar än i ICA en söndagseftermiddag, gör det bara inte, det blir bara pinsam tystnad och allmänt nickande. Tack på förhand.